The Outdoor Type

Motljus - Frösöbergets foto- och filmfestival på tema äventyr och extremsport - avverkades i helgen. De som känner mig skulle antagligen inte placera mig i facket för äventyrsaktiviteter och utomhusidrotter, så då är ju naturligtvis den berättigande frågan - vad gjorde han där? - i sammanhanget väl passande.
Det var för andra året i ordningen som Motljus arrangerades och redan förra året var jag där, på första parkett. Men jag erkänner, det är inte med någon större samhörighet till de övriga festivalbesökarna jag medverkar. De största skälen till att jag faktiskt går på Motljus är (förutom att jag känner en del av arrangörerna och mer än gärna stöttar deras idéer och gärna medverkar till att fortsätta bredda kulturutbudet i Östersund) att jag gillar att se på fina bilder och bra filmer och tycker om att fascineras. När människor slänger sig ut över bergssluttningarna med cyklar eller skidor, eller när de hänger på klippavsatser utan skyddsnät, eller när de paddlar nerför forsar som till och med laxen skulle undvika, kan jag inte mer än att förundras och fascineras över människans behov av kickar. Jag har själv valt mina kickar, levt på gränsen till vad som är hälsosamt, bränt ljusen i båda ändar om man så vill, och ser på dessa äventyrare och extremsportare som samma flyende människor som jag. Men de väljer en annan väg - möjligen mer konstruktiv och kanske mer hälsosam, åtminstone om man överlever.
Det andra skälet till att jag besöker Motljus är att jag faktiskt gillar att vara utomhus. Några av er kanske skrattar och det bjuder jag på i så fall, men det är faktiskt sant. Ända sedan barndomsårens vilda-västern-lekar i skog och mark har jag känt ett lugn och en behaglig känsla när jag är nära naturen. Jag har haft förmånen att, som betongbarn och stadsunge, faktiskt få möjlighet att vistas i och uppskatta vidsträckta ängar, djupa skogar och porlande vattendrag. Det har satt sina spår.
Men fortfarande är det med viss distans jag ser på skogen och fjällen. Det finns där, på armlängds avstånd, och jag vet att jag bara behöver ta steget ut så är jag där. Därför går jag på Motljus och njuter. Därför ägnade jag hela eftermiddagen i dag åt att investera i kläder som ska underlätta den kommande fjällvandringen i helgen. Men jag kommer aldrig bli någon Skinnarmo-äventyrare eller någon extremsportare heller för den delen. Där går gränsen.

Tom Morgans lilla mästerverk "The Outdoor Type", även inspelad av Lemonheads, men här nedan delikat framförd av Frank Turner, är en rolig historia om en mans tillkortakommanden när det gäller att imponera på en tjej, antagligen klädd i North Face-kläder med sovsäcken under armen och mountain-biken som fortskaffningsmedel.

...too scared to let you know you knew what you were looking for
I lied until I fit the bill god bless the great indoors
I lied about being the outdoor type
I've never owned a sleeping bag never rode a mountain bike...

Engelskakurs part 2

Jag tror verkligen att jag behöver gå en kurs i engelska...

Var på universitetet igår och hämtade lite scheman, kursplaner och så inför den kommande - sista? - terminen. Jag fick då bekräftat att hela sociologikursen, åtminstone de delkurser som är gemensamma för alla, kommer att ges på engelska! No shit... Jag hänvisar till det förra blogginlägget för en utförligare diskussion om hur jag ser på mitt eget förhållande till det engelska språket.
Förra gången jag försökte mig på att läsa Sociologi C avbröt jag studierna ett par veckor in i metodkursen för att jag helt enkelt inte förstod eller snarare för att jag var för omotiverad för att ens försöka förstå. Nu är det dags igen att bita i det sura kunskapsäpplet, men den här gången måste jag rapa upp engelska fackuttryck och metodanalyser.
Ja ja, nästa vecka kommer Matilda hem, hon är duktig på engelska inbillar jag mig. Om jag mutar henne tillräckligt mycket kanske hon förbarmar sig över mig.

Och utanför faller regnet, tunt och lätt, som en försiktig påminnelse om den kommande hösten. Suck.

Engelskakurs?

Jag tror jag behöver gå en kurs i engelska.
Det blev tydligt i helgen att de engelskakunskaper jag besitter knappt räcker för att klara mig genom en enkel konversation. Kanske handlar det om osäkerhet, brist på aktivt talande eller också är det helt enkelt så att mina engelska glosor aldrig riktigt fastnade.
Jag var i Stockholm i helgen, hos min vän Angelica. Hon bor tillsammans med ett par från Kenya och deras lilla dotter samt har en egyptisk pojkvän vilket innebär att de flesta samtalen sker på engelska. Jag tycker att jag klarade mig förhållandevis bra så länge konversationen var av ytlig artighetskaraktär... "Would you send me the bread, please" eller "I like living in Jämtland because I'm not a town-type of guy" eller "I study social science at the Midswedish university". Desto svårare blev det när diskussionerna mer kom att handla om djupare samhälls- eller värderingsfrågor såsom sociala beteendemönster eller kriget i Libanon. Jag vet precis vad jag vill säga... men säger inget för ordförrådet räcker inte till. Det är djupt frustrerande att i ett sådant sammanhang förstå det mesta vad som sägs men inte ens kunna svara på direkta frågor... "So, Jimmy, what is your opinion about that?"
Hur som helst var det en trevlig och lärorik vistelse och jag blev någorlunda medveten om hur ett språkligt utanförskap kan kännas, även om jag både kunde förstå och göra mig förstådd... åtminstone delvis och när jag väl öppnade käften.

Att jag har fått ont i halsen nu tror jag knappast beror på ett för ivrigt snackande...

Storsjöyra och semester

Då var årets Storsjöyra avklarad. Några av de bästa sakerna med årets festival var, utan inbördes ordning...
* Hello Saferide - Östersunds starkast lysande stjärna gjorde en fantastisk spelning där hennes trallvänliga melodier och bitterljuva texter fick mig att smälta.
* Dropkick Murphys - Något helt annat bjöd punkarna från Boston på. De fick mig att minnas varför jag en gång i tiden valde punkrocken som musikaliskt rum. Dropkick Murphys har rötterna i den irländska musiktraditionen och de böt instrument (säckpipa, flöjt, dragspel, banjo etc) lika snabbt som de spelade. Jag skulle ha haft kilten på mig...!
* Hellström - det är svårt att inte gilla den killen. Han har ett stort hjärta som han med stor ödmjukhet bjuder på. Han fick hela Stortorget att dansa och sånt imponerar.
* Thåström - Yran fick sin perfekta avslutning när Thåström och co spelade en blytung, släpig "Du ska va´ president" i Badhusparken halv tre på lördagnatten. Det var skitigt, svart och vackert.
* PoesiRums dagliga arrangemang på Prästgatan under hela Yran-veckan gick från klarhet till klarhet. Det var ett fin oas, med husband och allt, mitt i storstadspulsen.
* Matildas röst i telefonen som meddelar att Afrika-turnén nu är avslutad. Jag har saknat den småländska accenten - och jag har saknat henne. Snart kommer hon till Östersund.
Det och mycket annat, mycket trevligt besök, kalas och sol gjorde årets Yra till en av de bättre jag har upplevt. För att slippa den tomma och öde känsla som möter en när man går ner på stan dagarna efter festivalen beslöt jag mig att fara till Västerås morgonen efter. Jag är glad för det. Det är min semester.
Jag har varit hos min syster sedan i söndags. Det känns bra, även om jag för länge sedan slutade känna att jag åker "hem" när jag far hit. Västerås är inte längre hemma, Hallstahammar ännu mindre. Jag gjorde ett hastigt besök på min barndoms brottsplats i måndags när jag besökte min allra första flickvän. Det var en märklig känsla att sitta på hennes altan med tre barn springandes runt benen medan sambon, antagligen i ett småsurt tillstånd, gjorde ärenden på annan ort. Det var väldigt många år sedan vi träffades senast och jag måste ekänna att det är något alldeles särskilt med den första kärleken...
Idag blir det lunch på stan med gymnasiekompis och imorgon ska jag på lägenhetsinspektion hos Liza i Örebro, inna resan fortsätter till Stockhom och sedan hem - hem till Jämtland.