Storsjöyra och semester

Då var årets Storsjöyra avklarad. Några av de bästa sakerna med årets festival var, utan inbördes ordning...
* Hello Saferide - Östersunds starkast lysande stjärna gjorde en fantastisk spelning där hennes trallvänliga melodier och bitterljuva texter fick mig att smälta.
* Dropkick Murphys - Något helt annat bjöd punkarna från Boston på. De fick mig att minnas varför jag en gång i tiden valde punkrocken som musikaliskt rum. Dropkick Murphys har rötterna i den irländska musiktraditionen och de böt instrument (säckpipa, flöjt, dragspel, banjo etc) lika snabbt som de spelade. Jag skulle ha haft kilten på mig...!
* Hellström - det är svårt att inte gilla den killen. Han har ett stort hjärta som han med stor ödmjukhet bjuder på. Han fick hela Stortorget att dansa och sånt imponerar.
* Thåström - Yran fick sin perfekta avslutning när Thåström och co spelade en blytung, släpig "Du ska va´ president" i Badhusparken halv tre på lördagnatten. Det var skitigt, svart och vackert.
* PoesiRums dagliga arrangemang på Prästgatan under hela Yran-veckan gick från klarhet till klarhet. Det var ett fin oas, med husband och allt, mitt i storstadspulsen.
* Matildas röst i telefonen som meddelar att Afrika-turnén nu är avslutad. Jag har saknat den småländska accenten - och jag har saknat henne. Snart kommer hon till Östersund.
Det och mycket annat, mycket trevligt besök, kalas och sol gjorde årets Yra till en av de bättre jag har upplevt. För att slippa den tomma och öde känsla som möter en när man går ner på stan dagarna efter festivalen beslöt jag mig att fara till Västerås morgonen efter. Jag är glad för det. Det är min semester.
Jag har varit hos min syster sedan i söndags. Det känns bra, även om jag för länge sedan slutade känna att jag åker "hem" när jag far hit. Västerås är inte längre hemma, Hallstahammar ännu mindre. Jag gjorde ett hastigt besök på min barndoms brottsplats i måndags när jag besökte min allra första flickvän. Det var en märklig känsla att sitta på hennes altan med tre barn springandes runt benen medan sambon, antagligen i ett småsurt tillstånd, gjorde ärenden på annan ort. Det var väldigt många år sedan vi träffades senast och jag måste ekänna att det är något alldeles särskilt med den första kärleken...
Idag blir det lunch på stan med gymnasiekompis och imorgon ska jag på lägenhetsinspektion hos Liza i Örebro, inna resan fortsätter till Stockhom och sedan hem - hem till Jämtland.