Höst eller vinter?

Det är höst. Nej, förresten, det är vinter. Nej, det är höst... Eller? Det är vitt, blött, grått och slaskigt. De flera decimeter snö som de senaste dagarna har lagt sig över tak och träd verkar nu regna bort. För min del hade vintern gärna fått komma. Sommaren är redan så avlägsen.

Det var konsert i fredags. Hello Saferide intog Gamla Tetaern med två förband. Det lokala Hospitalet kändes tyvärr inte särskilt entusiastiskt. Dock bra låtar med både känsla och attityd, men i jämförelse med kvällens huvudakter bleknade de tyvärr. Det andra (första) förbandet var Maia Hirasawa och kändes lika mycket huvudakt som huvudakten själv. Jag har sett henne vara helt fantastisk två gånger tidigare, på News och Yran, men den här gången överträffade hon alla mina förväntningar. Med förstärkning på piano och stämsång levererade hon känsla efter känsla efter känsla och det tycktes aldrig ta slut. Hennes låtar kröp under huden. Avslutningen med Hello Saferide (där Maia är sidekick åt Annika Norlin) knöt ihop kvällen riktigt fint. Jag gillar hennes attityd och hennes låtar. Kanske är det lite väl polerat men med den charm och glädje hon och bandet utstrålar, både i framträdande som i musiken, gör det inget. Även Hello Saferide kommer riktgt nära med det vardagliga i texterna; tvångstankar, besattheter, bitterhet men samtidigt en otrolig livsglädje som lätt smittar av sig. Jag kände mig otroligt levande efter kvällen på Gamla Teatern i fredags.

Och jag slås ännu en gång av vilket bra ställe jag bor på.

Nu ska jag bestämma mig för om det är höst eller vinter och vilka kläder som vädret kräver. Ska affischera lite grann inför nästa musikupplevelse - Sonic Six och Kraja på Gamla Tetaern - nu på onsdag den 25 oktober. Missa inte!

Fränsta

Jag var i Fränsta igår. De gamla hemtrakterna. Jag fick sällskap av både Mathias och Matilda. Det var roligt att få visa de mitt Fränsta även om de bara fick se en liten del av det som en gång var hela mitt liv. Men det de fick se var desto viktigare.

Jag flyttade till Fränsta för exakt tio år sedan för att läsa på Ålsta Folkhögskola, en skola med framför allt konst och journalistinriktning. Jag gick en kurs som hette Kulturpilot, en arrangörsutbildning med inriktning på kultur i glesbygd. Det året blev kanske den mest avgörande vändpunkten i mitt liv på flera sätt. Bortsett från att det ledde mig till två års projektledarjobb i Stockholm och några av de finaste vänner vänner man kan tänka sig så var det också det året som min mamma gick bort. Det var ett känslomässigt väldigt starkt år och har för alltid knutit mig till Fränsta. Efter åren i Stockholm så återvände jag till Fränsta och Ålsta Folkhögskola för att under några månader hjälpa till med den utbildning jag tidigare hade gått. Även det var en svår tid då jag ännu plågades av sviterna efter min bukspottkörtelinflammation och det liv i nykterhet jag påtvingats. (Jo, det var så det kändes.) Jag bodde i Fränsta ett halvår innan jag sökte mig till IOGT-NTOs folkhögskola utanför Stockholm, Tollare. Ännu en vändpunkt i livet men det tar jag en annan gång.

Till Fränsta har jag alltid återkommit, i svåra såväl som lyckliga stunder. På senare år har det mest handlat om rekreation. Jag har förlikat mig med alla de svåra känslor jag upplevde under min tid där och nu är stället endast en plats för vila och glädje. Och för fina människor.

Igår hälsade vi på några av dem. Och Riddarborgen. Det hus som är mitt drömhus. Och som jag har berikats med möjligheten att få spendera tid i. Det är en av mina platser på jorden och jag är så tacksam för de vänner som väkomnar mig dit. Fotot till höger är taget av Kerttu Heiskanen.

Jag hoppas det inte dröjer alltför länge innan jag åker dit igen. Det är ju för guds skull bara ett stenkast härifrån, 12 mil är ju ingenting.

Just nu

Jag vet. Det har gått ett tag. Ganska länge. Men eftersom bloggen finns och det uppenbarligen också finns läsare som intresserar sig för vad jag gör så ska jag försöka måla en bild av vad som är mitt liv just nu.

Universitetet - Det har egentligen aldrig varit en stor del i mitt liv. Ändå finns det perioder då det sluter sig runt mig och håller mig gisslan tills jag lyckas leverera lösensumman. Just nu är det en c-uppsats som ska levereras. Ämnet börjar ta form och hur det går får jag säkert all anledning att återkomma till. Jag gjorde förresten också en tenta idag, sociologisk analys och metod, där man bland annat skulle räkna fram ett predicerat värde, exempelvis den predicerade inkomsten för en individ genom att ta hänsyn till olika oberoende variabler. Så här kan det se ut; Ŷ = a + b1x1 + b2x2 där a är konstanten och b är regressionslinjens lutning, dvs den förändring i y som följer av en förändring i x, och x är de oberoende variablerna som påverkar y. Solklart. Jag siktar på VG men landar nog strax över G. Hoppas jag.

Boende - Om en och en halv månad flyttar jag. För tredje gången på ett år. Förhoppningsvis blir det lite mer permanent den här gången. Jag ska ta över Mathias lägenhet. Den är lite större, lite billigare, lite mer centralt och med lite mer balkong. Lite bättre helt enkelt. Då kanske jag till och med kan ha inflyttningsfest.

Poker - Nja. Det gick upp, upp, upp. Sen så gick det ner, ner, ner. Och nu hoppas jag att min lucky river ska rädda mig.

Föreningar - Klubb SAM, föreningen för småskalig akustisk musik, fortsätter leverera musik av högsta klass. Tre välbesökta arrangemang har hunnits med sedan sommaren. PoesiRum försöker sig också på en slags comeback efter en tids lamhet. Det mittnordiska kulturstipendiet gav ljud i skällan och det följer vi upp med några poesicaféer på Sinnenas Café på biblioteket under hösten med start torsdag den 12 oktober. För övrigt planeras även en antologi med jämtlandspoesi.

Musik - Hösten bjuder på några riktigt fina guldkorn när det gäller konserter. Förutom SAM:s delikata program så är även Anna Ternheim, Stefan Sundström och nu närmast, Hello Saferide, inbokade i kalendern. På skivfronten har jag laddat upp inför höstmörkret med Bruce Springsteen's Seeger Sessions - som är det bästa han gjort sedan Born To Run-turnén 1975 - Mark Knopfler och Emmylou Harris, Dixie Chicks och Hello Saferide. Bland andra. Men de nya storfavoriterna är i alla fall Dropkick Murphys, Bostonpunkarna med rötter i den irländska traditionella musiken, som gjorde en kalas spelning på Yran i år. Nedan ser ni deras hyllningslåt till Boston Red Sox. Det är nästan så man blir sportintresserad.

Music Video:TESSIE (by Dropkick Murphys)

Music Video Code provided by Video Code Zone

Detta och en del annat är mitt liv just nu. Jag säger som en viss guvernör en gång uttryckte sig... I'll be back.