The Outdoor Type

Motljus - Frösöbergets foto- och filmfestival på tema äventyr och extremsport - avverkades i helgen. De som känner mig skulle antagligen inte placera mig i facket för äventyrsaktiviteter och utomhusidrotter, så då är ju naturligtvis den berättigande frågan - vad gjorde han där? - i sammanhanget väl passande.
Det var för andra året i ordningen som Motljus arrangerades och redan förra året var jag där, på första parkett. Men jag erkänner, det är inte med någon större samhörighet till de övriga festivalbesökarna jag medverkar. De största skälen till att jag faktiskt går på Motljus är (förutom att jag känner en del av arrangörerna och mer än gärna stöttar deras idéer och gärna medverkar till att fortsätta bredda kulturutbudet i Östersund) att jag gillar att se på fina bilder och bra filmer och tycker om att fascineras. När människor slänger sig ut över bergssluttningarna med cyklar eller skidor, eller när de hänger på klippavsatser utan skyddsnät, eller när de paddlar nerför forsar som till och med laxen skulle undvika, kan jag inte mer än att förundras och fascineras över människans behov av kickar. Jag har själv valt mina kickar, levt på gränsen till vad som är hälsosamt, bränt ljusen i båda ändar om man så vill, och ser på dessa äventyrare och extremsportare som samma flyende människor som jag. Men de väljer en annan väg - möjligen mer konstruktiv och kanske mer hälsosam, åtminstone om man överlever.
Det andra skälet till att jag besöker Motljus är att jag faktiskt gillar att vara utomhus. Några av er kanske skrattar och det bjuder jag på i så fall, men det är faktiskt sant. Ända sedan barndomsårens vilda-västern-lekar i skog och mark har jag känt ett lugn och en behaglig känsla när jag är nära naturen. Jag har haft förmånen att, som betongbarn och stadsunge, faktiskt få möjlighet att vistas i och uppskatta vidsträckta ängar, djupa skogar och porlande vattendrag. Det har satt sina spår.
Men fortfarande är det med viss distans jag ser på skogen och fjällen. Det finns där, på armlängds avstånd, och jag vet att jag bara behöver ta steget ut så är jag där. Därför går jag på Motljus och njuter. Därför ägnade jag hela eftermiddagen i dag åt att investera i kläder som ska underlätta den kommande fjällvandringen i helgen. Men jag kommer aldrig bli någon Skinnarmo-äventyrare eller någon extremsportare heller för den delen. Där går gränsen.

Tom Morgans lilla mästerverk "The Outdoor Type", även inspelad av Lemonheads, men här nedan delikat framförd av Frank Turner, är en rolig historia om en mans tillkortakommanden när det gäller att imponera på en tjej, antagligen klädd i North Face-kläder med sovsäcken under armen och mountain-biken som fortskaffningsmedel.

...too scared to let you know you knew what you were looking for
I lied until I fit the bill god bless the great indoors
I lied about being the outdoor type
I've never owned a sleeping bag never rode a mountain bike...