Ettusenett

Ny blogg värd ett besök.

1001 filmer vi tänker se innan vi dör.

Det beräknas ta 20 år. På ett ungefär.

Höstkänslor eller The Outdoor Type part 3

Jag vet att ni är vansinnigt nyfikna på hur det går med körkortet. Jag också! Tills vi alla får svar på denna högst aktuella fråga så följer nedan en rapport över mina senaste helger.

Hösthäppening #2 på Gamla Teatern blev den kulturfest jag hade hoppats på. Wendy McNeill var kvällens huvudakt - magiskt och passionerat. Tillsammans med jazzbasisten Torbjörn Zetterberg, ett durspel, en gitarr och diverse loopeffekter gav hon kvällens hösttema ett ansikte. Cochrane, Cochrane & Mårtensson inledde kvällen med en musikalisk resa till Skottland, Singleton & Kape förkroppligade Gunnar Ekelöfs verk Färjesång i ett vackert avskalat och suggestivt program och 52nd Street Jazz Band avslutade kvällen med klassisk swingjazz. Medan kvällen öppnade dörren mot natten och sommaren utanför övergick i kylig höst var värmen i salongen allestädes närvarande.

Helgen efter var kyligare men inte desto mindre varm. (!?) Vi hade väntat länge nog och nu var det dags. Med storkängorna på, kroppen tätt omsluten av regnkläder och sovsäcken trängandes med matsäcken i ryggsäcken gick vi de 10 km från Rundhögen till Blåhammaren. Den jämtländska fjällvärlden visade sig kanske inte från sin allra bästa sida men humöret var på topp och skratten många. I ljuset av min första fjällvandring så var den här turen kanske inte den största upplevelsen men ändå är det en alldeles särskild känsla som sköljer över en (och det är inte känslan av regn jag menar) när man står på sluttningen och blickar ut över mil av storslagen natur, eller när man ligger i tältet och hör blåsten rusar fram över fjället och regnets vansinnigt piskande mot tältduken, eller när dimman lättar och solen bryter genom det tunga molntäcket - känslan av mening. Och jag vill inte vara någon annanstans än just där.
Blåhammaren är en högt belägen fjällstation, kryddad med hotellkänsla. Den är vänlig och värmande. Vi lagade maten i självhushållet istället för att trängas med hundratalet gäster vid den klassiska trerättersmiddagen (som för övrigt äter upp större delen av semesterkassan), badade bastu och spelade kort. Jag saknade trangiaköket lite grann och Lunndörrstugans charmiga enslighet. Men jag trivdes. Och jag ser fram emot nästa tur.