Krönika
Det är sommar igen. Jag säger som poeten Emil Jensen… Det trodde jag aldrig. Vi människor har en förmåga att skapa symboler i tillvaron för att liksom ha något att hänga upp livet på. Sommaren rymmer en mängd sådana symboliska bilder. Det handlar om positiva förväntningar, hopp om lust och fägring stor, men också smärtsamma besvikelser, sommarflirtar som försvinner och fotbollsfester som kommer av sig.
Jag har aldrig varit ett stort fotbollsfan, eller någon anhängare av idrott överhuvudtaget. Ändå måste jag erkänna att fotbolls-VM på något sätt har fått stå som en förväntansfull symbol för den här sommaren, lite som en spännande förälskelse. Som så många andra minns även jag den heta sommaren 94 med de långa ljusa nätterna när Sverige fintade sig fram till en semifinal och kom hem med stolta bronsmedaljer. Den känsla det gav har följt mig som en symbol för gemenskap och glädje, soliga dagar och varma sommarnätter. Därför erkänner jag öppet min besvikelse när årets VM inte blev mer än så här. Plötsligt känns inte dagarna så ljusa längre och är det inte regnigare än vanligt? Badbyxorna har krympt, alla man känner har flytt stan och själv känner man sig som en klibbig fläck av smält glass. Allt för en ynka VM-förlust. Det trodde jag aldrig.
Människan har behov av symboler, och när symbolerna sviker har vi alltid möjlighet att skapa nya. Varför hänga upp sig på något som trots allt bara är en lek, lika flyktig som en solkatt? Varför underkasta sig besvikelser och låta de avgöra en hel årstid?
Jag kommer fortfarande bära med mig den känsla från 94 som något som utmärker en riktigt bra sommar, men minnet har också en förmåga att svika ibland. För sommaren 94 var så mycket mer än bara fotboll. Och den här sommaren kommer vara så mycket mer än en snörplig VM-förlust. För bakom regnmolnen finns en sol och vad gör det att badbyxorna är för små när nakenbad faktiskt kan vara ett alternativ. Och fotbollen kommer jag att förpassa till avdelningen för meningslösa sommarbesvikelser. För ärligt talat, vem trodde egentligen att Sverige skulle kunna ta sig så mycket längre än till en åttondelsfinal. Jag säger som poeten Emil Jensen… Det trodde jag aldrig.
Jag har aldrig varit ett stort fotbollsfan, eller någon anhängare av idrott överhuvudtaget. Ändå måste jag erkänna att fotbolls-VM på något sätt har fått stå som en förväntansfull symbol för den här sommaren, lite som en spännande förälskelse. Som så många andra minns även jag den heta sommaren 94 med de långa ljusa nätterna när Sverige fintade sig fram till en semifinal och kom hem med stolta bronsmedaljer. Den känsla det gav har följt mig som en symbol för gemenskap och glädje, soliga dagar och varma sommarnätter. Därför erkänner jag öppet min besvikelse när årets VM inte blev mer än så här. Plötsligt känns inte dagarna så ljusa längre och är det inte regnigare än vanligt? Badbyxorna har krympt, alla man känner har flytt stan och själv känner man sig som en klibbig fläck av smält glass. Allt för en ynka VM-förlust. Det trodde jag aldrig.
Människan har behov av symboler, och när symbolerna sviker har vi alltid möjlighet att skapa nya. Varför hänga upp sig på något som trots allt bara är en lek, lika flyktig som en solkatt? Varför underkasta sig besvikelser och låta de avgöra en hel årstid?
Jag kommer fortfarande bära med mig den känsla från 94 som något som utmärker en riktigt bra sommar, men minnet har också en förmåga att svika ibland. För sommaren 94 var så mycket mer än bara fotboll. Och den här sommaren kommer vara så mycket mer än en snörplig VM-förlust. För bakom regnmolnen finns en sol och vad gör det att badbyxorna är för små när nakenbad faktiskt kan vara ett alternativ. Och fotbollen kommer jag att förpassa till avdelningen för meningslösa sommarbesvikelser. För ärligt talat, vem trodde egentligen att Sverige skulle kunna ta sig så mycket längre än till en åttondelsfinal. Jag säger som poeten Emil Jensen… Det trodde jag aldrig.
posted by Jimmy at 11:55 fm
0 comments
