Umeå by night

De har en dator på hotellet. Den står bredvid hissen i korridoren precis när man kommit upp för trappan till till andra våningen där jag bor i rummet mellan min kamrat teaterchefen och han Tore designmannen. Här kan jag sitta en stund och knarka medan natten kryper över taken och droppar ner på Umeås gator där nattbussarna har börjat trafikera centrum-Ålidhem och tillbaka. Kultureliten torkar sina smutsiga arslen med det dova ljudet av ryggdunk och inställsamma blickar. Med alkoholfria drinkar sköljer jag ned känslan av att vara någon att räkna med och ler artigt. Jag festar loss ordentligt. Jag är framtiden. Framtiden är här. Han sitter vid samma bord som finkulturen och tror han vet vad han snackar om. Hela tiden med en längtan hem. Och bort.

Den röda mattan är utrullad mellan den här datorn och rum 228. Den kysser mina fötter med samma uppgivenhet som den kysst tusentals fötter före mig. Den bryr sig lika lite som jag.

Och saknaden skaver.

Mötet

En ny serie har börjat på SVT. Den handlar om möten mellan kända kulturpersonligheter. I det första avsnittet fick författaren Marcus Birro möta sin stora inspirationskälla Tomas Tranströmmer. Det var ett fint och innerligt avsnitt där samtalet mellan dessa ordkonstnärer tyvärr inte filmades (eftersom Tranströmmer inte gärna vill synas i tv) Programmet kom därför mer att handla om Birros relation till Tranströmmer och hur denns dikter rent bokstavligt både räddat livet på honom och varit en stor tröst. Förutom att jag berördes djupt av detta möte så förundrades jag över den ödmjukhet Birro visade upp. Bilden av den bittre, ibland cyniske och arge poeten som slår mot allt och alla hade ersatts av ett lugnt, sobert och innerligt uttryck som jag aldrig har mött hos honom. Han kom liksom närmare. Det var fint.

Femte bloggdagen: Dans och roadtrip

(Sista inlägget för Landstingsbloggen...)

Resan går vidare. En veckas ledighet väntar. Min kollega Christina är bra, hon har återinfasats i projektet och tar hand om coachandet på heltid när jag ägnar mig åt personliga förlustelser under nästa vecka. Det känns bra. Efter en avslappnande weekend i Sundsvall i helgen åker jag vidare till teatern i Eskilstuna för att se dansföreställningen salt och dansfilmen peppar av och med Kompani 2. Och det är inte på grund av mitt dansintresse som jag åker genom en tredjedel av landet för att se modern dans. Nej, det är hon som dansar som är orsaken. Vi har ganska nyligen hittat tillbaka efter att ha varit ifrån varandra under 12 år. Det är stort och det är omtumlande. Vad som händer från nu vågar jag inte riktigt tänka på.

Mötet med henne återupptäckte mitt sedan länge stora intresse för dans som konst- och uttrycksform. Jag har under några års tid studerat framför allt pardans, varit på danstillställningar, deltagit i buggkurser och intervjuat passionerade dansentusister, för att förstå den särskilda styrdanskultur som är väldigt stark i Jämtland. Framför allt bland unga. Genusperspektivet har varit det centrala och jag har velat närma mig och komma in i och bakom pardansens heteronormativa fundament. Det har varit mycket intressant och det är en kultur som fascinerar mig mycket. Men när det gäller att själv få uppleva dansens konstnärliga uttryckssätt, den moderna och nutida dansen, rörelsen som nära på filosofiskt språk, så har jag på grund av otillgänglighet och svåra förutsättningar inte lyckats under de senare åren. Den moderna dansen är ett kulturellt hål i Jämtland. Därför gläder det mig mycket att Länskulturen har fått medel, mycket begränsade och små men ändå något, för att utveckla dansen iJämtlands län. Jag är väldigt angelägen om att det görs på bästa sätt och att man är strategisk och eftertänksam när pengarna ska användas. Genom den tjänst som jag fortfarande har hoppas jag kunna vara med och påverka så denna satsning blir så bra som möjligt.

Det här är mitt sista blogginlägg för Landstingets personaltidning och jag hoppas att jag har gett åtminstone en liten bild av min värld som präglas av kultur- och arrangörsfrågor. Jag vill passa på att önska alla läsare ett gott avslut på det här året och ett bra år 2008 med en massa roliga, svulstiga, känslosamma, vackra, spännade, småslagna och storslagna kulturupplevelser. Håll framför allt ögonen öppna på alla de idéer och initiativ som kommer från framtidens arrangörer.

Det här var alltså det sista inlägget på uppdrag av Landstingets personaltidning. Två biobiljetter fick jag för besväret som snarare var ett nöje. Jag hoppas att jag hålla ett mer frekvent liv i den här bloggen från nu. Är på resa som sagt. Njöt till max av en hotellweekend i Sundsvall tillsammans med Robert och Ako. Svängningarna var stora; från casino och lyxfrukost till de mer folkliga nöjena bingo och Perssons Pack-konsert på Railway Saloon. Tog sedan tåget till Eskilstuna och såg Mira och Jannine dansa salt och peppar. Behagligt och passionerat, minimalistiskt och innerligt. Nu är jag i Stockholm och idag fick jag frukost på sängen - och en bakelse. Ska äta födelsedagslunch om en stund. Allt är bra förutom vädret som är grått, regnigt och kallt på det sätt bara Stockholm kan vara.

Fjärde bloggdagen: Konsulentmöte och Fränsta

(Landstingsbloggen fortsätter...)

Resan gick österut. Närmare bestämt till Västernorrland och Torpshammars herrgård. Länskonsulenterna från Jämtland och Västernorrland samlades för ett förutsättnngslöst och öppet samtal om samverkan, gemensamma projekt och den högst aktuella och heta potatisen som handlar om skapande skola. Jag företräder varken något särskilt kulturområde eller någon konsulentverksamhet. Däremot jobbar jag väldigt konkret med det, i alla dokument och politiska planer, prioriterade området ungdomar. Därför ansåg jag mig vara åtminstone delvis berörd av detta möte som syftade till att diskutera just samverkan kring barn och ungdom. Med tanke på den ansvarsutredning och kulturutredning som ligger för dörren så känns de regionala diskussionerna högst aktuella. Vad vill vi egentligen med ung kultur? Jag vill vända på frågan - vad vill den unga kulturen? För mig är det oerhört viktigt att de offentliga resu rser som avsätts för kultur också kommer ungdomarna till del, och inte bara genom utbud och konsumtion. De ung a initiativen måste ges utrymme att själv få växa på sina villkor. Utredningar visar även att unga människor vill vara delaktiga, att de vill ses som resurser i samhället och att de vill ha vuxet stöd för sina idéer. Genom coachning och annan metodutveckling tror jag vi kan närma oss möjligheten att ge ung kultur ett verkligt utrymme.

Jag stannade i Fränsta på hemvägen. En plats vid Ljungans kant där en stor del av mitt liv fortfarande finns inpräntat i husväggarna, strandkanten och skogsbrynet. Det var här jag på allvar vattnade mina arrangörsdrömmar för 10 år sedan, det var här mitt liv på många sätt gjorde en helomvändning och det var här jag upptäckte att det faktiskt är rätt coolt att bo på landsbygden. Nu sitter jag i det spökhus från 1800-talet som fortfarande är mitt drömhus, med hundarna springandes runt benen och känner doften av lagad mat från köket och jag mår bättre än nånsin. Imorgon fortsätter resan österut, söderut och allt närmare det jag mest av allt längtar efter just nu. Men mer om det imorgon...

Tredje bloggdagen: Första gången

(Landstingsbloggandet fortsätter...)

Varje tisdag under hösten har jag haft en praktisk arrangörskurs med en grupp ungdomar från Krokom, närmare bestämt Offerdalsbygden. Kursen resulterade i ett kulturcafé där huvudakten var Länsteaterns uppskattade föreställning "Dan då Dan dog". En liknande kurs gjordes även i Strömsund där deltagarna fixade till och målade om Mångfaldshuset till ett ungdomscafé för en kväll med livemusik och hembakat fika. Bägge dessa kurser visar med all önskvärd tydlighet vad ett coachande stöd betyder för både kultur- och arrangemangsutvecklingen men också för ungdomarnas självkänsla. När de med en närmast ruslycklig blick förundras över alla människor som faktiskt kommer till arrangemanget eller när de efteråt, trots trötthet och kanske även en viss besvikelse över publik som inte kommer (för det händer ju också) ändå är peppade på att göra fler arrangemang är en fantastisk känsla. Då fattar man vad det här jobbet faktiskt betyder!

Det påminner mig också om när jag flyttade till Östersund för fem år sedan och tillsammans med ett par kamrater bildade föreningen PoesiRum. Vi började snabbt anamma den talade poesitraditionen, det som kallas spoken word eller estradpoesi, och såg som vårat primära syfte att skapa fler rum, mentala och fysiska, för poesi. Många av de som sökte sig till våra scener hade aldrig någonsin läst sin poesi för publik men efter en tid i föreningen var flera av dem rutinerade scenpoeter. Igår hade PoesiRum en Öppen Scen i ett fullsatt Sinnenas Café på Länsbiblioteket. Fortfarande finns ett stort behov av att framföra sina verk på en secn, för en lyssnande publik, och fortfarande fylls scenen av unga och äldre människor som aldrig någonsin har vågat ta det steget tidigare. Den känsla av personlig seger som fyller en efter att första gången ha stått på scen är mycket lik den efter sitt första lyckade arrangemang. Jag har varit med om båda sakerna och jag vill inte sluta med någon av dem. Kan jag hjälpa fler att känna den känslan så gör jag gärna det.

Andra bloggdagen: skapande skola och kulturfestival

(Landstingsbloggandet fortsätter...)

Regeringen har föreslagit att statens kulturråd ska avsätta 55 miljoner kr per år för skapande skola - kulturverksamhet för högstadiet. Det är upp till varje kommun eller annan huvudman att söka dessa pengar utifrån en lokal handlingsplan för hur pengarna ska användas. Det är ett gott initiativ som jag hoppas slår väl ut. Risken är att det som kallas för skapande skola framför allt kommer att falla inom ramen för vad som kan benämnas konsumentkultur, alltså att ge eleverna kulturupplevelser genom olika utbud. Min förhoppning är att man genom dessa pengar ska kunna spränga ramarna för vad som är ren utbudskultur och vad som är deltagarkultur, att man på allvar anammar ett interaktivt förhållningssätt mellan elevernas skapandelust och de offentliga kulturinstitutionerna. Jag utgår från att viljan finns och att det också är ambitionen. Men den största utmaningen är nog ändå att få kommunerna att faktiskt nappa på det här, och att få en redan hårt ansträngd kommunal kultur- eller skoltjänsteman (eller kvinna) att författa denna handlingsplan och ansökan. Jag hoppas de gör det.

Att vara arrangörscoach innebär att arbetsuppgifterna, förutsättningarna och målgruppen ständigt förändras. Att följa upp och bevaka att pengarna till skapande skola används på bästa sätt är naturligtvis en angelägen uppgift. En annan uppgift som jag och min kollega har fått på vårat bord är att hjälpa Yran med deras Vinterfestival under Skidskytte VM i februari, närmare bestämt det som kallas Asfalt & Norrsken. Det är en kulturfestival med urbana förtecken och vår uppgift är samla, samordna och till viss del arrangera kulturhändelser under mästerskapets sista dagar till en gemensam fest för Östersundsborna och alla besökare.

Att själv vara arrangör är en fråga om trovärdighet gentemot den målgrupp vi arbetar med. Det måste finnas ett förtroende mellan oss och de ungdomar vi möter. Det förtroendet tror jag till stor del skapas genom att själv vara verksam som arrangör. Så ikväll tar jag åter på mig arrangörsmössan och beger mig till Länsbiblioteket där två av de föreningar jag är med i har Poesicafé med öppen scen. Där kan vi snacka deltagarkultur...

Blogguppdrag

Jag tror att jag behövde en riktig spark i röven för att komma igång med bloggandet igen. Rövsparken den här gången kom i form av en förfrågan från den institution inom vilken jag är anställd (Landstinget) att blogga för deras webtidning varje dag under en vecka. De vill väl veta vad en kulturarbetare använder skattebetalarnas pengar till egentligen. Men det kommer de inte få veta - eftersom det är de döda skattebetalarnas pengar jag använder! Ha! Ja, ja... lite statliga medel också då. I vilket fall som helst så tänkte jag publicera varje blogginlägg under denna vecka här, på min egen personliga blogg, för att ge den en ansiktsupplyftning och samtidigt öka bloggningsstatistiken med åtskilliga procent. Sen kanske det finns nån därute av mina kamrater som skulle kunna vara intresserad av vad jag gör på mitt jobb. Så varsågod...

...första bloggdagen
För drygt ett år sedan dök det upp en helt ny jobbtitel på kulturmarknaden - arrangörscoach! Genom ett projekt finansierat av Kulturrådet och Allmänna Arvsfonden kunde Jämtlands Läns Teater få en egen arrangörscoach som självständigt, flexibelt och på uppdrag av arrangörsnätverket Plural skulle jobba med att peppa, utbilda, samordna och stötta unga kulturarrangörer. Jag fick inte det jobbet. Men efter ett halvår dök det upp ett vikariat då den ordinarie coachen blev mammaledig. Då höll jag naturligtvis mina kulturella klåfingrar framme. För en vecka sedan är hon åter på jobbet och jag jobbar numera halvtid.
Det innebär att jag har ytterligare en halvtid att fylla ut med annat roligt. Så idag ägnar jag dagen framför allt åt scenarbete på Storsjöteatern när Östersund gästas av Riksteaterns uppsättning av Hamlet. Att coacha arrangörer är ibland ett ganska abstrakt arbete då det framför allt handlar om att bygga nätverk, lotsa ungdomar till rätt instans och till rätt person, ge tips, råd och medverka till nya projekt och initiativ. Därför känns det bra att få vara konkret och handfast emellanåt. Att bära lampor, dra kablar och bygga scenografi. Resultaten av coacharbetet är å andra sidan mycket konkreta; bara i år har projektet medverkat till att unga människor lyckats genomföra nästan 30 olika arrangemang, allt från fotoutställningar till festivaler, som i sin tur når andra ungdomar! Det tycker jag talar för sig själv.

Så det är med stor förväntan jag ser fram emot varje ny vecka och alla nya möten, nya arrangemang och initiativ som den för med sig. På den här bloggen under den här veckan ska jag försöka ge en bild av hur en sådan vecka kan se ut i mitt liv. I mitt liv som arrangörscoach. På halvtid.