Nu är den här

...och efterlängtad har den varit. Nu när snön har slaskat bort och det fortfarande är veckor kvar innan ljuset återvänder finns det väl inget som passar bättre än den nya, pinfärska Tom Waits-boxen.

Den släpptes i samband med min födelsedag, som på beställning, och utan att förringa övriga presenter, men den här var nog den bästa. (Att ge sig själv presenter är faktiskt en mycket god gärning.)



Boxen rymmer tre fullmatade CD-skivor med både nyinspelat, osläppt och annat material som speglar alla sidor av denne excentriker. Här finns några av de vackraste ballader han någonsin gjort varvat med den stökigaste och rökigaste bluesen sedan Howlin´ Wolf, här samsas spoken word-framträdanden i bästa Bukowski-anda med aldrig tidigare släppt filmmusik. Tom Waits är mannen som återvänder från graven, han är den profana country-profeten, han är världens samlade röster i en, han är den kringstrykande hunden som ingen vill ha, han är poeten med stort P. Och den här samlingen är allt detta. Plus mer därtill.

På onsdag byter jag bostad och i dessa bistra och mörka flyttider är han mitt sällskap.

Körkortstillstånd

Verkligheten är inte alltid så enkel som man skulle kunna önska men den är nästan alltid ironisk.

Efter jul ska jag börja jobba som Plural-coach i Jämtland och då det är arbete som kräver en viss mobilitet så tänkte jag en gång för alla ta tag i den här körkortsbiten. Det visade sig inte vara så enkelt som jag trodde. Tillståndet kan ges först efter att jag inkommer med ett läkarintyg grundat på sex månaders observationstid. Det betyder att mitt Plural-vikariat med största sannolikhet har löpt ut innan jag ens har hunnit börja övningsköra. Nåja, eftersom jag är världens bästa bussåkare så kanske det ordnar sig ändå.

Meningsfull tid

Lagom när höstdepressionen gav med sig så kom vinterdepressionen. Förstår inte riktigt varför. Dagarna fylls med uppsatsskrivande, konserter, poesicaféer, en massa fikande, möten, film och annat roligt. Meningsfull tid helt enkelt. Kanske är det den meningslösa tiden som fattas? Den tid då inga krav eller prestationer eller kretaivitet eller upplevelser råder. Kanske är det en sådan tid som saknas och måste finnas... Jag har den senaste tiden upptäckt hur skönt jag tycker det är att komma hem, bara sätta sig i soffan och titta. Tänka. Vila. Det blir lite sånt. Visst, den tiden är också meningsfull, på sitt opretentiösa sätt. Jag erkänner - jag vill ha mer sofftid, mer tevetid och mycket mer sömn. Framför allt sömn.

Den senaste veckan präglas framför allt av två fantastiska konserter - Stefan Sundström på Storsjöteatern på söndagen och Anna Ternheim på Gamla Teatern dagen efter. Mycket finns att säga om de båda upplevelserna. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att säga att Sundström var som en stor varm kram man aldrig ville släppa taget om medan Ternheim penetrerade hela jävla själen.

Och uppsatsen går framåt. I lite långsammare takt just nu än tidigare.