Umeå by night

De har en dator på hotellet. Den står bredvid hissen i korridoren precis när man kommit upp för trappan till till andra våningen där jag bor i rummet mellan min kamrat teaterchefen och han Tore designmannen. Här kan jag sitta en stund och knarka medan natten kryper över taken och droppar ner på Umeås gator där nattbussarna har börjat trafikera centrum-Ålidhem och tillbaka. Kultureliten torkar sina smutsiga arslen med det dova ljudet av ryggdunk och inställsamma blickar. Med alkoholfria drinkar sköljer jag ned känslan av att vara någon att räkna med och ler artigt. Jag festar loss ordentligt. Jag är framtiden. Framtiden är här. Han sitter vid samma bord som finkulturen och tror han vet vad han snackar om. Hela tiden med en längtan hem. Och bort.

Den röda mattan är utrullad mellan den här datorn och rum 228. Den kysser mina fötter med samma uppgivenhet som den kysst tusentals fötter före mig. Den bryr sig lika lite som jag.

Och saknaden skaver.