Så där ja

Utan att bli alltför långrandig så kan jag bara låta meddela att jag hade tre (3) fel på teoriprovet idag.
Alltså tre (3) fel, vilket betyder ett steg närmare körkortet.

Två festivaler och en förkylning

Årets Storsjöyra bjöd inte på några stora överraskningar även om det (som vanligt) var en trevlig festival. De stora nyheterna för året var Förfesten (onsdagskvällens uppladdning på Storsjöteatern med Vapnet, Penny Century och Maia Hirasawa - missade dessvärre den sistnämnda då jag mötte mitt Norrköpingsbesök på stationen) och Prideparaden (Östersunds första Pridefest som blev en succé - självklart gick jag paraden, varför skulle jag inte?)

Höjdpunkterna under själva festivalen var, utan rangordning:

Säkert! - Ingen blir profet i sin egen hemstad sägs det men jag vete fan... Annika Norlins texter har en hög igenkänningsfaktor och med sitt smått neurotiska scenframträdande är hon svår att inte tycka om.

Moneybrother - Om han inte hade varit jämngammal med mig skulle jag kunna ha satt en stor slant på att Moneybrother a.k.a. Anders Wendin såg Bruce Springsteens första Sverigespelning 1975. Garanterat har han studerat åtskilliga liveinspelningar med The Boss från den tiden. Det svängde som fan och jag njöt av varje sekund.

Black Rebel Motorcycle Club - Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av dessa amerikanska wall-of-sound-rockare men jag blev inte besviken. Det är nåt alldeles särskilt med knappt urskiljbara skuggfigurer i scenrök som kramar ur sina gitarrer i en monoton men melodiös Jesus And Mary Chain-rock. Som en slags sexig dekadens...

Anna Ternheim - Kommentarer är nog överflödiga. Även om hon inte riktigt nådde hela vägen hem som under vinterns turné så gav hon mer än jag kunde begära.

The Pipettes - Med sin harmlösa och charmiga 60-talspop a' la Phil Spector och sitt uppenbara publikflirtande får de åtminstone mig på fall. Det är dansant musik man blir glad av och jag ska inte förneka att de även är en fröjd för ögat att se på... Om jag bara hade tagit mig in på efterfesten...

När jag sedan vaknade upp tidigt på söndagsmorgonen för att i forsande regn frakta grejer från Oasen-kåtan till Gamla Tingshuset var halsen tjock och svullen som en överjäst surdegslimpa och skavde som ett öppet sår. Efter att under lång tid ha hållit förkylningen stången med min speciella huskur (ingefära och sirap) så gick det inte längre. Dock kunde inte förkylningen hålla mig borta från Smelt, festivalen i Trondheim arrangerad av jämtländska och trönderska ungdomar. Jag har på nära håll följt arbetet på den svenska sidan och det kändes bra att se resultatet av deras arbete - ur arrangörssynpunkt och rent tekniskt, en organisation och en festival som förtjänar allt beröm den kan få. När jag inte låg utslagen på hotellrummet så försökte jag hjälpa till där det behövdes - riva scen, skyltning, bärhjälp osv - men framför allt insöp jag den goda stämningen och atmosfären på området och passade på att återknyta bekantskapen med en gammal kärlek på Torget i Trondheim på torsdag kväll...

Sinéad O'Connor - Gammal kärlek rostar aldrig sägs det och trots att det gått över 15 år sedan hon var en stor del av mitt liv var det som att hon aldrig hade försvunnit ur det. Hon bjöd på ett stort urval från framför allt den andra skivan och för mig en hel del nytt material. Det var en anspråkslös och ödmjuk föreställning hon och den brokiga skara musiker hon hade med sig bjöd på och när jag efteråt gick till hotellet, snorande och hostande, så lyftes jag av känslan att jag inte bara har ett jävligt bra jobb - jag trivs med livet också.