Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen...

Jag var på personaldagar på Köja Fjällhotel i Edsåsdalen i början av veckan. En massa god mat, bubbelopool, fantastiska utsikter och dans hela natten.
Sådant gör mig glad.

Marie Antoinette

Jag är inte den allra största beundraren av historiska kostymfilmer, men den film jag såg igår har jag velat se väldigt länge. Regissören Sofia Coppola har i sin tredje film "Marie Antoinette" gjort ett kostymdrama som i mitt tycke överskuggar de flesta kostymfilmer jag har sett.

Marie Antoinette var den Österrikiska prinsessan som i mycket unga år giftes bort till den franske tronarvingen Ludvig XVI och vars liv var fullt av skandaler, rykten och ett offantligt överflöd innan hon, strax efter den franska revolutionen, avrättades. Istället för att fokusera på det politiska läget i frankrike under denna tid så ägnar sig Coppola helt uteslutande åt Marie Antoinette och hennes privata liv. Allt annat får en marginaliserad roll. Kirsten Dunst (som för övrigt spelade huvudrollen i Coppolas första film, Virgin Suicides) är också helt fantastisk i rollen som den skandalomsusade drottningen.
För att förstärka bilden av drottningen som partybrud som närmast levde ett rock n' roll-liv i glans och glamour så har musiken en alldels särskild roll i filmen. Coppola har mycket medvetet valt musik från new wave-eran i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Med band som Bow Wow Wow, Siouxie And The Banshees, Adam And The Ants och The Cure så tillförs en mycket speciell dimesion i filmen. Med musiken förstärks känslan av image och yta samtidigt som Marie Antoinette får en väldigt personlig karaktär. Dessvärre lyckas inte filmen komma så nära som jag hade önskat. Den blir inte mycket annat än en distanserad betraktelse men jag ger den ändå en svag fyra (på en femgradig skala) för sin karaktäristiska atmosfär, och sin musik.