Fränsta
Jag var i Fränsta igår. De gamla hemtrakterna. Jag fick sällskap av både Mathias och Matilda. Det var roligt att få visa de mitt Fränsta även om de bara fick se en liten del av det som en gång var hela mitt liv. Men det de fick se var desto viktigare.
Jag flyttade till Fränsta för exakt tio år sedan för att läsa på Ålsta Folkhögskola, en skola med framför allt konst och journalistinriktning. Jag gick en kurs som hette Kulturpilot, en arrangörsutbildning med inriktning på kultur i glesbygd. Det året blev kanske den mest avgörande vändpunkten i mitt liv på flera sätt. Bortsett från att det ledde mig till två års projektledarjobb i Stockholm och några av de finaste vänner vänner man kan tänka sig så var det också det året som min mamma gick bort. Det var ett känslomässigt väldigt starkt år och har för alltid knutit mig till Fränsta. Efter åren i Stockholm så återvände jag till Fränsta och Ålsta Folkhögskola för att under några månader hjälpa till med den utbildning jag tidigare hade gått. Även det var en svår tid då jag ännu plågades av sviterna efter min bukspottkörtelinflammation och det liv i nykterhet jag påtvingats. (Jo, det var så det kändes.) Jag bodde i Fränsta ett halvår innan jag sökte mig till IOGT-NTOs folkhögskola utanför Stockholm, Tollare. Ännu en vändpunkt i livet men det tar jag en annan gång.
Till Fränsta har jag alltid återkommit, i svåra såväl som lyckliga stunder. På senare år har det mest handlat om rekreation. Jag har förlikat mig med alla de svåra känslor jag upplevde under min tid där och nu är stället endast en plats för vila och glädje. Och för fina människor.
Igår hälsade vi på några av dem. Och Riddarborgen. Det hus som är mitt drömhus. Och som jag har berikats med möjligheten att få spendera tid i. Det är en av mina platser på jorden och jag är så tacksam för de vänner som väkomnar mig dit. Fotot till höger är taget av Kerttu Heiskanen.
Jag hoppas det inte dröjer alltför länge innan jag åker dit igen. Det är ju för guds skull bara ett stenkast härifrån, 12 mil är ju ingenting.
Jag flyttade till Fränsta för exakt tio år sedan för att läsa på Ålsta Folkhögskola, en skola med framför allt konst och journalistinriktning. Jag gick en kurs som hette Kulturpilot, en arrangörsutbildning med inriktning på kultur i glesbygd. Det året blev kanske den mest avgörande vändpunkten i mitt liv på flera sätt. Bortsett från att det ledde mig till två års projektledarjobb i Stockholm och några av de finaste vänner vänner man kan tänka sig så var det också det året som min mamma gick bort. Det var ett känslomässigt väldigt starkt år och har för alltid knutit mig till Fränsta. Efter åren i Stockholm så återvände jag till Fränsta och Ålsta Folkhögskola för att under några månader hjälpa till med den utbildning jag tidigare hade gått. Även det var en svår tid då jag ännu plågades av sviterna efter min bukspottkörtelinflammation och det liv i nykterhet jag påtvingats. (Jo, det var så det kändes.) Jag bodde i Fränsta ett halvår innan jag sökte mig till IOGT-NTOs folkhögskola utanför Stockholm, Tollare. Ännu en vändpunkt i livet men det tar jag en annan gång.
Till Fränsta har jag alltid återkommit, i svåra såväl som lyckliga stunder. På senare år har det mest handlat om rekreation. Jag har förlikat mig med alla de svåra känslor jag upplevde under min tid där och nu är stället endast en plats för vila och glädje. Och för fina människor.
Igår hälsade vi på några av dem. Och Riddarborgen. Det hus som är mitt drömhus. Och som jag har berikats med möjligheten att få spendera tid i. Det är en av mina platser på jorden och jag är så tacksam för de vänner som väkomnar mig dit. Fotot till höger är taget av Kerttu Heiskanen.Jag hoppas det inte dröjer alltför länge innan jag åker dit igen. Det är ju för guds skull bara ett stenkast härifrån, 12 mil är ju ingenting.
posted by Jimmy at 11:47 fm
5 Comments:
Det där är himla intressant, att bli känslomässigt bunden till vissa platser.
Själv överraskades jag av hur dött Härnösand kändes, när det inte längre fanns kvar några av de människor eller ens den utbildningen jag gick. Det året var framför allt personligt utvecklande.
Och helt rätt - 12 mil är ju ingenting. Visst går det väl buss och tåg som stannar i närheten?
Ja, det där året på Fränsta förändrade nog oss alla som var där. Jag har aldrig kommit människor så nära som då och mina minnen är starka, både lyckliga och jobbiga.
Du är en av sem jag tänker på ofta.
Minns hur jag satt i ditt rum och spelade in ett blandband då min stereo gick sönder. Har det kvar.
Kan fortfarande inte spela TP utan att flinande säga "Ove Fundin". Ingen fattar det roliga :)
För mig är oxå Fränta - hårt inbäddad i mitt minne. Som Kinna säger så - var det ett förändrade år...
Plockade fram gamla nummer av skoltidningen och minns. Vart tog många vägen.. för genom åren har man tappat kontakt med många... men min tavla av Ingemar harström pryder vardagsrummet och till Fränsta har jag oxå återvänt till.
En fråga. har du kvar någon Akustisk Avtryck-platta ??? Skulle behöva köpa en...
Hej Jimmy!
Emma Ivarsson ex. sambo Klara har. Sitter och pillar pe en grej till gratistidningen nollsextre och tankte hora om du har nagon koll pa ev. kommande poesiarrangemang?, Emma far man ju ingen info ur. Du kan val maila isf, klaraholm@hotmail.com, det vore verkligen jattesnallt. Har dock deadline typ nu, sa om du inte ser det har forran om ett tag far jag val skylla mig sjalv.
Hej Jimmy,
Jag gick också på Ålsta då du gick där... fast jag gick Data&Turism. Jag bodde inte på internatet utan jag är ju från Fränsta så jag bodde hemmavid. =) För mig var folkhögskoletiden en jättebra erfarenhet.. jag kom på vad jag ville göra i framtiden..Data... Jag e numera en liten nörd..jag programmerar åt svenska staten, det allmänna pensionssystemet..känns tryggt va... eeh not!! Ha det bra och simma lugnt.
Skicka en kommentar
<< Home