Självrannsakan

Är det som de säger, att det är ens eget ansvar att bli lycklig? Men om man lever i ett sammanhang som inte tillåter en att bli lycklig, är det fortfarande ens eget ansvar? Krävs det inte mycket mod och lika mycket styrka och självförtroende för att ändra ett beteende? Andra människor har ju också en inverkan på ens eget liv, på gott och ont, hur mycket ansvar kan och bör omgivningen ta på sig för en persons välmående, eller det motsatta - olycklighet?
Jag ställer många frågor och jag är medveten om att de är av det djupt filosofiska slaget men jag fick mig en tankeställare idag. Och den berörde mig djupt. Jag ska inte gå in på händelsen utan nöjer mig med att jag har bestämt mig för att bli en bättre människa.
Det finns de som tror att man inte kan ändra sig. Vore jag en av dem, så skulle jag inte sitta här nu. Jag måste tro att människan kan förändra sitt beteende, om inte annat så för min egen överlevnads skull. Jag har länge sett mig själv som en bra människa som vill andra väl, men jag är också medveten om att jag under mitt liv har gjort mycket dumt, som har sårat både mig själv och andra. Det finns inget som kan göras ogjort, däremot kan man försöka lära sig av det man gjort. Men ibland måste man kanske bli uppmärksammad på hur man har varit, eftersom det inte alltid står helt klart för en själv hur man beter sig.
Som sagt, jag vill bli en bättre människa, och då måste jag börja förlåta mig själv för sådant som har sårat andra. Även om andra kan ha svårt för det är det det enda jag kan göra. Sen måste jag bli snäll mot mig själv. Jag försöker. Och ibland går det bra.
Idag var en omtumlande dag. Men den var nog bra ändå. Och hur ont det än gjorde så är jag djupt tacksam mot den som fick mig att förstå. Den plågsamma insikten är i jämförelse ingenting...